Boktips: Klassiker värda namnet

Min favoritläsning Tillbaka till Böcker!  Till Startsidan  Gästbok Samuel Pepys: Dagbok Han levde i 1600-talets engelska toppskikt och skrev en diger men rasande underhållande dagbok. Alltsammans chiffrerat, säkerligen på grund av hans oblyga skildringar av sexuella "historier". Många, många år senare hittades boken och koden knäcktes. Det dröjde dock ända till 1970 innan den första ocensurerade utgåvan kom. Den hugade gör nog bäst i att läsa en förkortad version, då originalet är åtskilliga volymer tjock. Sådan finns på svenska. Politiska ränker, storbranden 1666 samt pest är några av ingredienserna. Ämnena till trots är den mycket läsvärd. Nikolaj Leskov: "Prästerskap" P A Norstedt & söners förlag 1949 Ryssen Nikolaj Leskov (1831-1895) hör till mina absoluta favoriter. Hans författarskap har oförtjänt fått stå i skuggan av de stora 1800-talsryssarna Gogol, Dostojevskij, Tolstoj och Turgenev. Ingen av dessa kan dock berätta som Leskov! Där finns en värme och en härlig humor parat med en berättarglädje av Guds nåde. Att läsa Leskov är som att få krypa upp i knäet på en sagofarbror och ha det riktigt mysigt. Hans ryska är tyvärr svåröversättlig och det tog lång tid innan några av hans största verk översattes till svenska. Jag kan rekommendera rubbet! Romanen Prästerskap från 1872 intar emellertid en särställning i hans produktion. Vi får följa en rad mer eller mindre osannolika personers öde i den lilla landsortshålan Stargorad, en by som jag gissar tjänar som modell för hela Ryssland och dess folksjäl. Läs, lär känna dem och du kommer att liksom jag hata och älska dem. Kanske mest älska prosten Tuberozov, den godmodige med ack så prövade hedersmannen, samt den fullständigt hejdlöse diakonen Akilla som slår folk på käften först och frågar sedan. Ivan Gontjarov: "Oblomov" Wahlström & Widstrand 1986 Jag har aldrig hyst några varmare känslor för gammelpunkaren Thåström, men när jag läste att hans favoritroman är "Oblomov" kom han i betydligt bättre dager. Detta är nämligen i mitt tycke den bästa roman som skrivits. Ivan Gontjarov (1812-1891) tillhör den tidiga realismens förgrundsgestalter i den ryska litteraturen. Romanen om godsägaren  Ilja Iljitj Oblomov grep mig från första sidan och jag njöt till den sista. Sedan dess har jag läst om den ett otal gånger och den blir bara bättre och bättre. Oblomov är en bildad och rätt smart ungkarl som visserligen äger ett lantgods, men han bor i Petersburg och tillbringar sina dagar i sängen. Han är fullständigt sorglös och syndalugn över det faktum att han vegeterar bort sitt unga liv. Han får helt enkelt inget gjort, och detta föranleder hans vänner att uppkalla all sorts handlingsförlamning efter honom: Oblomoveri. Hans trotjänare, livegne betjänten Sachar är om möjligt ännu latare. Det här låter inte som ett ämne för en spännande óch engagerande roman, men händelserna utvecklar sig vad det lider. Det hade räckt ändå om romanen stannat med Oblomov i sängen, för Gontjarovs berättarteknik är så ljuvlig. Läs!!! George Eliot (eg. Mary Ann Evans) (1819-1880): "Middlemarch"  Natur och Kultur 1994 Om "Prästerskap" är Leskovs skildring av den ryska lantortens människor, är Middlemarch George Eliots engelska motsvarighet.  Folket på Albions ö är kanske inte fullt så groteskt kufiska som hos Leskov, men i det stora hela är det samma historia. Med  sin knivskarpa personskildring och allvarliga satir målar Eliot upp ett miniatyr-England befolkat av gestalter som jag mot slutet visste att jag skulle sakna resten av mitt liv. Tack och lov slutar författarinnan med en epilog där vi landas mjukt. Det gick rätt så bra för de flesta, trots allt. Alla personerna har sina ambitioner och därmed sina strider att utkämpa i den lilla staden Middlemarch. Vi får följa en ung läkares kamp för reformer inom sjukvården, en ung adelskvinnas strävan att förbättra villkoren för de fattiga i området, samt intriger om arv, inom politik och bankväsende. En sorts engelsk Balzacskildring, kan man säga. Ständigt känner man Eliots medkänsla med sina romanfigurer och till skillnad från Balzac är inte skurken så nattsvart och ängeln så vit. Thomas de Quincey: "En engelsk opieätares bekännelser"CKM 2002 de Quinceys självutlämnande bok förelåg länge endast i en felaktig version på svenska från 1926; först nu kan vi läsa det oförändrade originalet om en pundare i det tidiga 1800-talets England. Boken blev kult redan då den kommit ut och upphör inte att fascinera genom tiderna. de Quinceys stil är ganska kaxig men smärtsamt rättfram och dessutom lättläst och humoristisk. Skildringarna av opiumets verkan känns märkligt moderna i stilen. Xavier de Maistre: "Nattlig resa i min kammare" Wahlström & Widstrand 1978 Denna lilla, lilla bok är en må-bra-bok av dignitet. De Maistre skrev den som en uppföljare till 1794 års succé Voyage autour de ma Chamber, "Resa i min kammare" och han tog 17 år på sig. Det händer platt noll och intet, boken är hållen i en kåserande stil och associationerna far kring fritt. Den är skriven i jag-form och slår an en förtrolig ton som är svår att motstå. En liten pärla! Finns endast att köpa antikvariskt Hermann Hesse: "Stäppvargen" Såg du möjligen "Twin peaks" när det gick på TV? Sista avsnittet i serien flöt ut i en surrealistisk tillvaro med drag av mardröm. Just den känslan fick jag när jag läste Stäppvargen. Innan hade jag läst nobelpristagaren Hesses "Siddhartha" och imponerades stort av denna skildring från Buddhas värld. Steppvargen skulle visa sig vara något helt annorlunda. Denna skildring av en "modern" människan är en tät psykologisk historia som kramade musten ur mig. Bitvis är det faktiskt en riktigt obehaglig bok, men vill du bli berörd (inte nödvändigtvis positivt) är denna roman att rekommendera. En annan roman med liknande upplägg och stämning är Elias Canettis "Förbländningen". Stendahl: "Rött och svart" Henri Beyle, som författaren egentligen hette, hade det gemensamt med svinet att han uppskattades först efter sin död. "Rött och svart" från 1830 känns som en minst 100 år yngre roman att läsa. Först och främst är det dock helt enkelt en mycket läsvärd roman om en iskall ung streber vid namn Julien Sorel som inte skyr något i jakten på makt. Vad driver honom? Hur går det? Läs och bli (illa) berörd! Jesper Swedberg: Levernesbeskrivning Främst för sina efterlevande släktingar skrev den gamle biskopen, som kommit att stå i skuggan av sin son, den världsberömde Emanuel Swedenborg, sin Levernesbeskrivning. Den då 75-årige mannen bakom bl a 1695 års psalmbok ser tillbaka på sitt liv med en sorts naivitet som gör boken till en av de roligaste självbiografierna på svenska språket i min bokhylla. Han skiftar från uppblåst egocentricitet till ödmjuk fromhet på en femöring. Dessutom är skildringarna från hans samtid, med nedslag i den svenska stormaktshistorien och den tidens samhälles alla intriger och skumraskaffärer, mycket läsvärda. Elsa Björkman-Goldschmidt: Jag minns det som igår P.A. Norstedts & Söner 1962** Lätt på hand skriver denna dam om sitt liv, och beskrivningen av hennes barndom i Linköping är lika fängslande som ögonvittnessklidringarna från ett Ryssland i revolutionskaos. Stor berättarglädje = stort läsvärde.

Träna de små grå! http://www.hjarngympa.se