Mina band, ensembler, projekt m m

12345...11

The F***ers bildades ca 1979 och bestod av klasskompisar från Nordhemskolan i Göteborg. Vi spelade avantgardistisk (läs: oövad, kaotisk skrammelrock) musik och hade en "sångare" vars scenutspel inte har sin like. Pseudonymerna? Jo, de hade alla sin upprinnelse i en juvenal under-bältet-humor. Gene Talier skulle vara Genitalier, efternamnet Randy betyder ung. "brunstig", och vad Dongby respektive Screwbuggle betyder går vi inte in på här... Detta mitt första band startade utan vare sig instrument eller någon förmåga att traktera desamma, men sådant stoppade oss inte. Två medlemmar i bandet stal (klumpigt) ett trumset ;stölden uppdagades pga rikligt med vittnen och affären gjordes upp i godo.Bandets första förstärkare bestod av gamla rullbandspelare o dyl. Vi övade i en Screwbuggles fars lägenhet (!) på Bäckegatan i Masthugget. Gruppen bestod i ca 2 år och genomgick med tiden en metamorfos till det nya bandet Next (se detta bands presentation i indexet). Trummor : Gene Talier Bas : Douglas Dongby Gitarr : Bruce Randy Sång : Treat Screwbuggle Kassetter producerades på löpande band, alla egenhändigt "designade". De distribuerades (om alls) till en mycket snäv bekantskapskrets. Till vänster ser ni ett typiskt kassettomslag . Notera motivens överensstämmelse med nedanstående artikels beskrivning av bandets scenutspel! "Legendarisk" spelning År 1980 utspelade sig bandets enda riktiga spelning, i en för aftonen anpassad matsal på Nordhemskolan i Göteborg. Denna minst sagt kaotiska spelning har på sätt och vis gått till rockhistorien, låt vara en något lokal variant av densamma, men ändå. Åratal senare hände det att jag, eller vänner till mig, berättade om en extremt märklig rockkonsert de bevistat - en bit in i historian kunde vi ju snart inflika att vi faktiskt medverkat, alternativt kände galningarna ifråga. Ryktet om The F...ers hade nämligen gått före oss och i god tid till spelningen i den underjordiska lokaliteten infann sig ett gäng motorcykelknuttar som högljutt lät alla förstå att de kommit för att höra "Dä F...äääärs--ÖÖÖH!" En discjockey fanns också på plats som innan vår spelning försåg ungdomen med dansmusik. När bandet äntrat scenen och spelat en stund fann denne DJ öronlarmet så outhärdligt att han skrek i micken ungefär "Killar, har ni fel på utrustningen eller?" Sedan började han anlägga musikalisk moteld med DJ-anläggningen, vilket fick till följd att knuttarna anföll honom i rena raseriet. Under tiden gick vår sångare bärsärkagång bland publiken, inte helt olik ett bowlingklot. När F...ers sedan gjort bort sig tillräckligt på scen avslutades kvällen med den för bandet så obligatoriska smashningen av instrument, varpå vi gick i bivack för kvällen. Detta, och Treat Screwbuggles scenutspel, bidrog starkt till spelningens legendvärde i vissa kretsar. Drygt ett år senare återvände bandet i ny upplaga och under namnet The Next (se mer om denna grupp i menyn) till samma lokal och genomförde en musikaliskt mer genomarbetad spelning - i själva verket hade bandet då överhuvudtaget övat - och avslutade ävenledes denna spelning med än värre avslutningsmassaker på instrumenten. Dock upprepades ej det tidigare gigets kultstatus. Omtalat bland skolansvaktmästarkår blev dock kanske det sönderspelade piano vi lämnade efter oss.För att inte tala om de demolerade mikrofonerna som lånats(!) av kvällens andra band, Rastat Bröd. Affischer - vår specialitet Basisten, Douglas Dongby, var och är alltjämt en hejare på att teckna och måla. Med hans hjälp förfärdigade vi en stor mängd mycket konstnärliga och mycket särplägade affischer som vi såg till dyka upp i de mest omöjliga sammanhang i Göteborgs gatuliv. Oftast bestod motiven i äldre, utslitna män och kvinnors anleten parat med gruppnamnet under, utan minsta antydan till reklam för spelning eller ny skiva. F...ers uppfann också liggaffischen, alla gatusopares skräck. En affisch gjordes för hand med vattenmotståndiga färger. En regnig dag lades nämna affisch ut på asfalten någonstans i innerstaden och fick helt sonika regna in i underlaget, därmed omöjlig att plocka bort. Läsligheten bestod kanske bara ett par dygn, men det var tillräckligt för oss. En annan variant var papperssvaleaffischen, vilket helt enkelt var massmedia med begränsad spridningsmöjlighet. Från höga balkonger, terrasser i Masthugget o dyl veks affischer ihop till svalor och kastades ut för att med vindens hjälp hamna var de ville med sitt budskap om det pekuliära avantgardebandet. Inte sällan hamnade de på folks balkonger... Herr Screwbuggle framstod kanske inte som den borne svärmorsdrömmen, men var på det hela taget inte så farlig som det kunde verka.

Provlyssna på Sugarteams experimentella dramasång i populärmusikdräkt; "Gunnars död" med ledmotiv och allt! Provlyssna på ett typiskt slutös med The F***ers från låten Adidados Provlyssna på bandets "partykiller" Boogie Woogie Sugarteam var alltså namnet på the F***ers i unplugged-version. Förkärlek fanns för bizarra utflykter i konstens utmarker. På bilden ses Screwbuggle under pågående improviserad konsert på innergård i Haga, Göteborg. Nej, han kan INTE spela fiol. En av Dongbys teckningar av bandets medlemmar (i detta fall Bruce Randy)