Historiens bästa kompositörer

i mitt tycke. Observera att jag här begränsat mig till den s.k. konstmusiken inom västerlandets musikhistoria.

1 Johann Sebastian Bach Tja, vad säger man? Ständigt ohotad lägger han alla långt bakom sig. Många börjar idag opponera sig mot den påstådda förgudningen av denne gigant. Och visst: det har förekommit ett långsökt önsketänkande vad gäller hans symbolik etc. Men ingen annan tonsättare (eller kulturmänniska överhuvudtaget?) har skapat verk som får åtminstone mig att ifrågasätta om det verkligen kan vara skrivet av en vanlig dödlig människa.

2 Benjamin Britten Enligt mig 1900-talets främste kompositör. Varenda takt luktar omisskännligt geni. Han hade också den goda egenskapen att överge den stora, symfoniska fläskigheten (som han visserligen behärskade till fullo) till fromma för kammarmusikens intimitet och kyrkomusikens renhet.

3 Olivier Messiaen En gigant man inte kan komma förbi, visst! Allt som står i uppslagsverken stämmer: han skapade ett eget tonspråk, hittade inspiration från gregorianik, indiska rytmer och inte minst tvättäkta fågelsång m m. Hans gärning som kompositionslärare åt kändistonsättare är också oomtvistad. Men det är inte för allt detta jag gillar herr Messiaen. Det är för att han, som Carl-Axel Dominique uttryckte det, hade barnasinnet i behåll. Det finns en humor, värme och kärlek i hans musik, precis som i den katolska tro som genomsyrar hela hans livsgärning.Smart, skicklig, men framför allt en go gôbbe.

4 Robert Schumann Personifierar bilden av den romantiska människan som brinner för sitt skapande, och samtidigt (eller rent av på grund av detta) bränner sig själv i båda ändarna. Slutade sitt för korta liv under tragiska omständigheter. Sådant tilltalade mig i de tidiga tonåren. Med  åren har jag sakat de mytiska bilderna men behållit hans fantastiska musik i hjärtat. En av de få som får pianot att klinga som om det vore något mer än ett instrument; det blir poetiska berättelser.

5 Henry Purcell Levde i ett tidevarv då musik skrevs enligt ett ganska snävt schema utifrån vad som var populärt i hovkretsar. Ramarna till trots är Purcell en barocktonsättare för sig, med en enorm talang och en obändig livsnerv i sina verk. Benjamin Brittens stora idol. Borde vara längre upp på min lista, men det fick bli här i alla fall. Det säger kanske lite om min entusiasm om jag berättar att detta är den ende tonsättare som har en egen hyllmeter - med namnskylt -  i min CD-samling. Svår att leva utan.

6 Franz Liszt Först för några år sedan började jag upptäcka att den där "musikaliskt grunda virtuosen med kvinnotycke" faktiskt kunde skriva fullständigt ljuvlig musik. Verken från hans ålderdom skattar jag högst. Liksom Schumann är han som bäst när han skriver för pianot, inte orkester. Liszt är också en progressiv tonsättare som i många fall var 50 före sin tid. I mitt tycke också en mästare på musikaliska ingresser; hans inledningar är mästerverk i sig själva.

7 Dietrich Buxtehude "Bond"-Bach? Kanske det. Men när Bach ibland blir lite för noggrann med sina genomföringar av alla dux och comes ser denne man främst till att behålla vår uppmärksamhet. Han blir lite roligare och lite kortare i längden, helt enkelt. En bra start för den som vill börja lyssna på barock.

8 Jean Langlais När de flesta andra samtida kompositörerna gick den atonala vägen höll sig Langlais kvar i ett tonspråk som har en fot kvar i - ja, inte enbart romantiken utan kanske också medeltiden. Lyssna t ex på hans "Suite Medievale" för orgel eller hans enormt mäktiga och häftiga "Messe Solenelle" för kör och orgel. Langlais är ofta hundra gånger roligare att lyssna på än mer kända tonsättare från samtiden.

9 George Gershwin Det outbildade geniet Gershwin skrev populärmusik, men närde en ambition att också göra s.k. seriös musik. Så när han skulle skriva sin pianokonsert gick han helt sonika till bokhandeln och köpte en bok om hur sådana brukar vara upplagda. Han ska ha frågat både Stravinskij och Ravel om att få studera komposition för dem, men bägge lär ha avböjt "för att de inte ville förstöra hans genialitet". Melodier som sätter sig, avancerad jazzharmonik och häftig rytmik är hans signum. Gershwin var min port in i "konstmusiken" - och en rolig och lättlyssnad sådan!