|
|
Det märkliga fallet med predikotekniken |  "Den bara låg där och bad om att upptäckas..." |
För några år sedan arbetade jag och kollegan, tillika vännen, Hr Cornelii med forskning kring arkaism i sociohistoriska sammanhang, dvs om människor som medvetet valt att leva på ett för samtiden ansett ålderdomligt sätt. Då vi därvidlag fått ynnesten att tillgå Nordiska Museets samlingar under en vecka, var vi bägge på grönbete fullkomligt: hyllmetrar med dokument, foton och inte minst tonband och gamla vaxrullar. Vaxrullar, ja. Den låg bara där och bad om att upptäckas, trots sin oansenlighet. Den korthuggna titeln "Hr. Lundbom imit. Sin konf.präst 1 min.26 sek" var så kryptisk att vi bara måste få lyssna. Efter en del tekniskt krångel - rullen fanns inte avspelad på nyare medium utan måste avlyssnas med autentisk apparatur, vilket kräver tillstånd - kunde vi sätta oss tillrätta, med jag vet inte vilka förväntningar. Ett ohyggligt knastrande och sprakande tog sin början. En röst fanns där, gäll och extremt högt placerad för att vara från en man. Vad han sade kunde inte genast urskiljas; bl a kunde så gott som inga konsonanter höras och hans vokaler var så nasala att den primitiva ljudupptagningen gick i botten.
Många dagars följdforskning senare öppnade sig en fascinerande historia framför oss.
Så här låg det till:
Inspelningen hörrör från '"fornforskaren Hr Adolph Levertin" och hans rundresa i Älvdalen år 1905. Levertin bedrev forskning på eget initiativ - han var egentligen byråchef på Kungliga Postverket - och fascinerades särskilt av udda personligheter eller företeelser i svenska avkrokar. Han ilade till Älvdalen med sin fonograf när han av vännen Hr Fogdahl fick veta att där fanns en man som, enligt allmogen i området, "kunde tala som prästerna gjorde förr". Mannen, skomakaren Lundbom, var inte svår att övertala att bli inspelad. Problemet var att man inte kunde förstå ett enda ljud! Varför?
Lundbom var vid inspelningstillfället 65 år och således född 1840. Han imiterade sin konfirmationspräst, prosten Magni, som i sin tur var född på 1790-talet. Då det var allmänt känt att skomakarens imitation var mycket lik förlagan, hade man här att göra med ekot av en människas "offentliga" röst från mycket långt tillbaka. Det förhöll sig så, att kyrkorna i denna del av landet ofta var byggda i väl tilltagen volym. I själva verket hade prästerskapet svårt att göra sig hörd i kyrkorummet. Av den anledningen uppstod en tradition bland de lokala prästerna att predika med en särskild "predikotunga", dvs en teknik som gick ut på att få ut så mycket volym som möjligt utan att anstränga rösten. Predikan var ju inte sällan över en timma lång, ibland rent av två. Var och en kan ju förstå att det inte går att skrika i två timmar utan att tappa rösten. Men de fiffiga prästerna kom på att lägga vokalerna nasalt, dvs placera dem i bihåleutrymmena i huvudet. Då behövs inte speciellt mycket lufttryck för att volymen ska bli stark. Problemet skulle visa sig vara att alltsammans sker på bekostnad av konsonanterna, som blir i det närmaste obefintliga. Exempelvis har vi förstått att det inledande skrikande ljudet på vaxrullen, vilket påminner om en trumpetande elefant, är skomakare Lundboms tolkning av prosten Magnis öppningsreplik till predikan: "I Fadrens, Sonens och Den Helige Andes namn, amen".
Genom en imitationstalang från Älvdalen och en driftig posttjänsteman kunde vi höra rösten från seklerna genom fonograftratten där vi satt, Cornelii och jag.
|
| |
|
| |
| "Fuga manus" | © Johan Gustafsson 2010 | den 30 januari 2012 |
|
|
|
