Varför slutade de inte i tid?

Det du läser nedan är inte avsett att svärta ned dåliga artister -- tvärtom! Det är istället uttryck för besvikelse över artister som en gång varit mycket bra artister, men av olika anledningar slutat upp med det (enligt min åsikt).

Ett par av mina gamla förebilder som passerat bäst-före-datumet med råge...

Jack Bruce - ex-Cream som inte hör till gräddan längre Det startade lovande med Manfred Mann m. fl. brittiska konstellationer. När sedan det definitiva genombrottet kom i och med supergruppen Cream under andra hälften av 60-talet, skrev herr Bruce in sig i rockhistorien som en av de stora. Det epitetet kunde han också fått behålla om han haft vett att sköta sina kort bättre. Efter perioden med "supergruppen" Cream (där Bruce skötte sig exemplariskt) blev det solokarriär. Första plattan, Songs for a tailor, hade sina guldkorn. Så även uppföljarskivan. Men sedan – suck! Det har gått stadigt utför, och de sista 20 åren har han mest utgjort en trött remake av sig själv. Som gammal beundrare har jag gett honom chans på chans och köpt alla skivor, envetet hoppandes att han tagit sig i kragen. Senaste soloskivan öser han beröm över på sin hemsida, när den i själva verket är så genomusel att han borde skämmas. Plötsligt stod det klart för mig att karl´n inte heller är den där virtuosa basisten han gäller för.  Eller ens sångaren, för den delen. Cream återuppstod ju (tillfälligt?) för ett tag sedan och Bruce gjorde väl vad han skulle. Det blev dock klart för oss gamla fans att den gamle skotten inte står i fronten längre. Kan man inte spela rent på en fretlessbas (efter årtionden av daglig träning!) borde man byta till bandat igen. Bassoundet är luddigt, indistinkt och rätt lojt och fantasilöst framfört också. Clapton, vilken jag aldrig placerat på min personliga favoritlista av gitarrister, framstod vid sidan av Bruce som en högst vital musiker som åldrats med värdighet, om han ens åldrats alls.  Bruce Cockburn - ”utvecklingens” offer Det var på 70-talet han steg fram, med duktigt fingerpicking-spel på den akustiska gitarren. Denne kanadick var en sann musiker och en låtskrivare av högsta singer/songwriter-klass. De första LP:arna var avskalade och lite inåtvända, utan att för den skull bli navelskådande eller tråkiga. Och så där höll han på årtiondet ut. Men så en dag var den där. Skivan med Cockburn utan gitarr, men med fläskiga 80-talsvirvelkaggar, syntar och lull-lull. Men värst av allt: sångerna var inte bra längre. Det kändes som om mr Cockburn istället försökte ”utvecklas med tiden” och vinna en ny publik. Cockburn, liksom Jack Bruce,  har jag i det längsta velat gå tillmötes med ett öppet lyssnarsinne, men hela 80- och 90-talet har varit urtrista för mig som ”upptäckte” hans 5:e skiva och sedan (tack och lov!) arbetade mig bakåt innan jag tog itu med att köpa de senare alstren. Låt mig passa på att tipsa om de tidiga albumen, för de är trots allt klassiker som alla som gillar gitarrlåtar i nordamerikansk stil borde ha i skivsamlingen. Hans speciella, pojkiga röst parat med gitarrspelet ger en känsla av att stå i en kanadensisk lövskog på hösten och andas frisk luft. Men BLÄ för resten av karriären!